Henrietta Hertzman

Minns ni dagarna då vi bråkade hela tiden? Minns ni dagarna då vi bara satt tillsammans och väntade på lektionerna dag ut och dag in. Då vi hängde och klängde på varande. Då vi mobbade varandra och då vi torkade varandras tårar? Jag minns alla skrattattacker vi delat. Alla skrik och åskiter vi delat. Jag minns precis allt. Jag minns hur jobbiga lärarna tyckte att vi var och jag minns hur dörrar bara smälldes igen. men det jag inte minns är varför vi bråkade? det finns knappast någon i nuläget som skulle kunna säga att sakerna vi bråkat och tjabbat om varit viktiga saker. Detta är fina minnen vi bär med oss och tyvärr så blir dom allt otydligare och otydligare. Vissa av er har jag inte träffats sen vi stod i kyrkan och sjöng tillsammans. Det blir allt otydligare hur vissa personers röster lät. När jag kom hem från skolavslutningen tyckte jag inte att det var något märkvärdigt, det kändes bara som en vanlig skolavslutning eftersom jag inte riktigt hade kopplat att vi faktiskt skiljdes åt föralltid. Jag började undra varför alla grät och var ledsna medans jag bara tyckte att det var skönt att det var över. Det var först i efterhand jag började sakna er. Jag började sakna alla skratt och bråk vi haft och det gör jag än idag snart ett år efter. Jag minns att mina föräldrar sa till mig, "det går över, du kommer få det mycket roligare på gymnasiet" men om jag ska vara ärlig så har jag inte fått det bättre på gymnasiet utan snarare sämre. Det går inte en dag då jag inte tänker på oss, INTE EN JÄVLA DAG!

jag försökte se detta som ett avslutat kapitel i mitt liv, men såhär i efterhand så förstår jag hur mycket ni faktiskt betydde för mig. Ni var en stor del av mig och kommer alltid att vara. Det är bara så...